Vad fotbollen på gott och ont har betytt för människan och dess utveckling kommer alltid vara svårt att förstå och att direkt mäta.
Tidigare i veckan visade SVT en dokumentär som gick under namnet ”rättsskiparen” och som visade hur utsatt en enskild person kan vara i samband med viktiga och avgörande situationer i fotboll. Jag tänker naturligtvis på domaren Martin Hansson och hans enskilda misstag i matchen mellan Frankrike och Irland. Han missade handsen på Thierry Henry och detta föranledde till det 2-1 mål som tog Frankrike till VM i Sydafrika.
Konsekvenserna av misstaget blev ödestigna och numera finns det nätverk som endast syftar till att hata Hansson som människa och där personer på fullt allvar tycker att han exempelvis ska torteras till döds för sitt misstag. En journalist och skribent på Aftonbladet ansåg i samma dokumentär att man måste få kritisera domaren för hans misstag. I sådana här fall måste kvällspressen och den enskilde journalisten fundera över sitt eget ansvar och hur de själva påverkar allmänhetens inställning till domarens betydelse. Tränaren och fransmannen Arsene Wenger ansåg i samma program att Hansson var inkompetent. Han bör i samma tanke reflektera över hur många gånger han själv har bytt in eller ut ”fel” spelare. Apropå enskilda misstag i fotboll se otroliga fotbollsmissar.
Inför semifinalen mellan England och Tyskland i EM 1996 så haussade den engelska tabloidpressen upp betydelsen av matchens utgång genom att bygga sina löpsedlar och rubriker på antydningar som återkopplade till andra världskriget och de politiska motsättningar mellan länderna som då fanns. Riksidrottsförbundet ordförande anser att inte idrott och politik hör ihop. Trots att vi förstår att personen i fråga önskar det så ser verkligheten många gånger annorlunda ut. Det kan framförallt de politiker som samlar goodwill i samband med större idrottsevenemang skriva under på.
I min barndom umgicks jag med ett par vänner där vårt första och viktigaste gemensamma intresse var just fotboll. Inför varje VM skulle det på den tiden samlas på idolbilder som skulle klistras in i samlaralbum. De största stjärnorna var värda sin vikt i guld och exakt hur mycket bilden av Maradona var värd inför VM i Mexico 1986 minns jag inte men jag kan dock så här i efterhand konstatera att de som inte fick honom i de vanliga bildpaketen var beredda att ge en hel del för att få klistra i den gyllene bilden i sitt album. Om det skulle finnas ett liknande system idag undrar jag hur mycket bilden av Lionel Messi skulle vara värd inför Sydafrika 2010?
Ibland sattes dock vår vänskapen på prov, speciellt under under 80- och 90-talets möten mellan Tyskland och England. Gary Lineker, anfallselegant och målskytt, för det engelska landslaget myntade uttrycket:
”Soccer is a game for 22 people that run around, play the ball, and one referee who makes a slew of mistakes, and in the end Germany always wins.”
Just detta påstående och faktum var något som under den här tiden prövande gång på gång både vänskap och släktskap.
Om sex dagar är det alltså dax igen för detta spektakel som får orden globalisering och integration att verkligen betyda någonting, samtidigt som nationaliseringen och segregeringen blir starkare än någonsin. Denna motsägelse är ett tydligt crescendo för fotbollen och idrotten i världen. Må bästa lag vinna!
Niklas Liiv
Liiv´s Writing&Reviews 